Hur anpassningsbar är du som arbetsgivare?

Sophia Stenberg, 39, var helt sjukskriven i åtta år på grund av svårbehandlad spondylartrit. Att komma tillbaka till arbetsmarknaden var en kamp – men under pandemin hittade hon en arbetsgivare som kunde ge rätt stöd och anpassningar.

Hon hade tappat hoppet om att hitta ett jobb som hon skulle klara av och orka med. Eller en arbetsgivare som inte vände på klacken när diagnosen kom på tal. Sophia Stenberg har alltid varit ärlig med sin sjukdom, något som inte alltid är helt självklart.

Sophia Stenberg, YouCall.
Foto: Sophia Stenberg

Det är många som inte riktigt känner att de kan vara öppna med sin sjukdom, med risk för att den ska ses som en svaghet och en nackdel för arbetsgivaren. Men att vara ärlig och transparent har hjälpt mig väldigt mycket, både till att få rätt stöd och anpassningar men också mentalt. Jag kan slappna av då jag vet att jag kan vara mig själv gentemot både chefer och kollegor – det har också gjort att det finns en stor förståelse för min situation.

Det var när hon fått sitt andra barn som symptomen blev alltmer märkbara. Fötter och knän svullnade upp, till den grad att hon knappt kunde gå, och smärtan i ländryggen intensifierades. Men trots detta skickades hon gång på gång hem från vårdcentralen med uppmaningen att ta en Alvedon, lägga upp fötterna i högläge och vila.

– Det var ingen som förstod, utan man sa bara att jag var så ung och att mina besvär förmodligen berodde på sömnbrist på grund av småbarn. Men jag kände att detta var något helt annat, så jag fick kämpa i ett halvår för att till slut träffa en läkare som skickade remiss till reumatologen. Väl där så gick det väldigt snabbt, jag fick min diagnos inom en månad. Det var skönt men chockartat.

OVISSHETEN VAR ÖVER, men ett mörker tog vid. Inga mediciner fungerade, värken gjorde att sömnen blev lidande. Två små barn hemma som behövde Sophias fulla uppmärksamhet, samtidigt som hennes man pendlade flera mil till jobbet med långa dagar som följd.

– Jag mådde väldigt dåligt och gick nästan in i en depression. Reumatologen skickade mig till ett rehabcenter som specialiserar sig på patienter med smärtproblematik. De jobbar mycket med det psykologiska och hur man kan tänka och förhålla sig till smärta. Jag bodde där i tre veckor, och det är det bästa jag gjort. I stället för att gräva ner mig i ett djupt hål fick jag verktyg för att hantera smärtan mentalt. Där och då började det vända.

Men problemet med medicinerna bestod, och en svårbehandlad spondylartrit gjorde att Sophia inte kunde jobba på åtta år. Det är en lång tid att vara borta från arbetsmarknaden – och med en kronisk sjukdom som påverkar arbetsförmågan – var det inte som att jobbförfrågningarna strömmade in.

– Jag letade jobb länge, och till slut, mitt under brinnande pandemi, hittade jag rätt. Redan under anställningsintervjun kände jag att det här var stället för mig. Jag var öppen med min bakgrund och diagnos, men det var som att det inte spelade någon roll. Jag började på 50 procent, men efter ett tag kunde jag faktiskt gå upp till 75 procent. Och ett halvår senare var jag fast anställd. Det trodde jag aldrig.

SOPHIA JOBBAR PÅ kontaktcentret YouCall i Piteå där hennes arbetsuppgifter går ut på att ge kunder information via telefon. Hennes arbetsplats är utrustad med ergonomiska speciallösningar för att hon ska få bästa möjliga förutsättningar i sitt arbete – och arbetsgivaren frågar ofta om det är något hon behöver för att underlätta vardagen.

– Jag har världens bästa chef och kollegor som är otroligt stöttande. Just nu har jag väldigt ont i käklederna efter att ha suttit mycket i telefon, och då får jag andra mer administrativa arbetsuppgifter ett tag. Det finns en omtänksamhet och en vilja att möta mig i mina behov som gör att jag ser fram emot att komma till jobbet och pusha mig lite extra, trots att det är tungt ibland.

Källa: Reaumatikervärlden nr 5, 2023